Snart så.
Snart så tror jag att jag känner mig redo. Det har hänt något på sista tiden med mitt humör. Känner mig mycket gladare, orkar till och med ge mig ut och göra ordning mig. Trodde det skulle bli jobbigare och jobbigare.
Hoppas det håller i sig.
Är fortfarande sjukt nervös. Men försöker prata med tvåbarnsmorsor på Öppna Förskolan. De säger "Visst, det är jättejobbigt i början, men det är mycket lättare".
Det kanske stämmer som alla säger, att det är mycket lättare med andra barnet. Men samtidigt så är det inte det jag är nervös för. Jag vet liksom vad jag ska göra. Det jag är orolig över är hur Liam ska hantera det. Är skiträdd att tappa kontakten med Liam, jag tycker vi har en jättefin kontakt. Han kanske känner sig sviken och utanför. Hur ska man göra för att han inte ska känna så och ha tid för bebisen samtidigt?
Dessa tankar...
Det jag är nervös över, om framtida barn, är hur delar man sin kärlek? Kommer man att favorisera? Men du verkar så lugn och harmonisk och DUKTIG mamma så jag tror du kommer komma i fas med bebis nr. 2 snabbt och Liam är också en trygg kille som inte är så liten längre. Så bara man ge utrymme för känslor, positiva som negativa och parerar det kanske med att Liam får "ensam-dagar" med mamma och/eller pappa utan syskonet så blir det nog kanon! Han kommer att älska att vara storebror tror jag!
Jag tror att eftersom ni har så bra kontakt och om du låter han "hjälpa" sin lillasyster så kommer han känna sig stor & duktig, och han är väl i den åldern då man gärna vill va så stor som möjligt ?!
Kommer nog gå fin fint, tror "avundjsukan" mellan barn oftast uppstår när det mindre syskonet börjar ta större plats i hemmet -Krypa, leka med HANS leksaker m.m..
