shirinsnya

Japp. Detta blir ett skrytinlägg. Vi är dåliga på att berömma oss själva och får vi beröm säger man "Äsch..." och trycker ner sig själv i tankarna.
Sluta med det. Ta åt dig. Säg "Tack!" stolt och le. För det är vi värda.
Sedan tycker jag att vi är dåliga på att berömma. Vänner, bekanta, familj. Ge beröm. Det känns ju bra att få, så varför inte förgylla ett tillfälle för någon annan?

Jag tänker skryta med min fina familj. Marcus, Liam och bebisen som är på väg. Marcus familj och min familj. Man kunde inte haft det bättre. Jag menar verkligen allvar. Det går inte att få det bättre.
Sen har jag en vän, Alex. Hon är mer som en syster, så hon passar bäst in i familjesektionen för hon finns alltid. Oavsett vad.

Sen tänker jag skryta med att jag är duktig. Jag är en skitbra mamma till Liam. Jag har faktiskt klarat att vara gravid samtidigt. DET ni är inte det lättaste. När jag var gravid med Liam tänkte jag ofta "Tänk att redan ha ett barn att ta hand om OCH vara gravid". Nu har jag gjort det och det är jag riktigt stolt över.
Jag är stolt över att Liam är så fin som han är. Han är snäll, gosig och duktig.

En rolig sak är att när man blir gravid börjar man baka massor. När jag var gravid med Liam bakade jag minst tre gånger i veckan.
Denna graviditeten har jag bakat noll gånger. Räknar inte med tårtan på min födelsedag.
Och jag känner inget behov av att baka. Kanske för att jag vet att jag hade ätit upp allt samma kväll och dagen efter.

Behöver verkligen inte gå upp mer i vikt nu. Har gått upp allt som jag så duktigt gick ner i våras, och det var inte lite heller. Men så tänkter jag, skönt att jag iallafall gick ner innan jag blev gravid igen.

Till augusti ska jag ha gått ner allt igen och ännu mer.

Ska bli skönt att slippa vara hungrig hela tiden. Slippa blodsockerfall utan förvarning.

Idag är det exakt tre veckor kvar.

Snart så tror jag att jag känner mig redo. Det har hänt något på sista tiden med mitt humör. Känner mig mycket gladare, orkar till och med ge mig ut och göra ordning mig. Trodde det skulle bli jobbigare och jobbigare.
Hoppas det håller i sig.

Är fortfarande sjukt nervös. Men försöker prata med tvåbarnsmorsor på Öppna Förskolan. De säger "Visst, det är jättejobbigt i början, men det är mycket lättare".
Det kanske stämmer som alla säger, att det är mycket lättare med andra barnet. Men samtidigt så är det inte det jag är nervös för. Jag vet liksom vad jag ska göra. Det jag är orolig över är hur Liam ska hantera det. Är skiträdd att tappa kontakten med Liam, jag tycker vi har en jättefin kontakt. Han kanske känner sig sviken och utanför. Hur ska man göra för att han inte ska känna så och ha tid för bebisen samtidigt?

Dessa tankar...